Rostad vitlök utrymmde hemmet

Jag som tänkte göra lite extra gott till maten, nämligen en söt rostad vitlöks sås till pastan.
Resultatet blev ändå ensamhet, alla andra gick ut, stanken var grym menade dom, jag som bara kände vitlöks doften.. Jag förstår inte.

Rostad vitlök i ugn. Bild: lånad från nätet. 

Så tydligen har vi inte det till mat idag då.. Suck!

Vinter vackert

Graderna kan inte bestämma sej, skall det vara lite minus grader eller många.
En kväll var det iallafall hela 16 minus ute och dom allra flesta skulle säkert ta en filt till, lägga en vedklabb till i tackan och krypa ner i soffan, vi däremot valde att klä på oss och gå ut till den stora snö högen i ändan på vår gata.

Kukkulan kuningas eller herren på täppan, kärt barn har många namn. 

Våra planerade femton minuter av utevistelse blev snabbt en timme, vi hade roligt, vi busade på så som man borde göra, njuta av livet, leva i stunden.

Efter snö högens fart och fläng tog vi en stund i skogen, min "happy place" där lugnet råder oavsett väder, där allt är bra, inget att vara rädd för och helst skall den besökas på nattetid.

Så vackert så det nästan tar sjukt.

Snön gnistrar och glimmar, knastrar under skorna, tystheten tar nästan sjukt i öronen när man stannar upp en stund.
Skuggorna formas som konstverk på den orörda vita slätten, det är bara vi ute, vi som andas så det ångar i kylan, vi som tar in det vackra vinter landet.

Hallå, finns det nån där?

Min telefon gick sönder eller närmare bestämt skärmen för någon dag sedan, förde den till reparatören, dom hade ingen dubbel simkorts telefon att låna ut för tiden som jag är utan min egna, så jag valde att sätta i jobb sim kortet och leva med det.

Vad betyder det då i längden? -Jo, jag har ett liv som ingen annan har..
Det vill säga, jag har inte facebook, instagram, mina vänners telefonnummror, inte whatsapp, inte Wilma, inte e-mail, inte banken eller plånbok som jag vanligen går och har på mej nästan 24/7.

Istället om jag vill kolla något måste jag göra det på hemma datorn, vilket riktigt påriktigt suger, när man är van med annat, för van kanske.

Istället för att ta med facebook och intsagram när jag går på toaletten så går jag dit enbart jag i mitt eget sällskap, börjar gilla mej själv mera hela tiden kan jag nämna.

Istället för att knäppa bilder hela tiden så får jag knäppa dom i mitt minne.

Istället för att berätta roliga saker som har hänt mej till min systerdotter hamnar jag minnas dem och berätta dom när vi ses..Jag har något  som kallas ett gammaldags liv vill jag påstå.

Men det roligaste med allt är att inte en själ har saknat mej ännu..det ni..

Ett tips, för nästa år.

Så vackert med en bukett hyacinter, i vas, hemma hos.., har jag tänkt då jag läst nån inredningtidning eller sett på Instagram bilder.
Själv har jag aldrig vågat kapa av dendär ståtliga blomman med massor små starkt doftande blommor, inte ens då den fallit omkull av dens egna tyngd och ligger nästan platt på bordet.

Men iår vågade jag, saxen kom fram, kniven kanske kunde varit bättre, med ett napp hade jag fem stycken ljusröd doftande i en bukett.
Tycker bestämt att jag fick njuta av blommorna mycket längre tack vare denna metod och jag tänker säkert göra det igen nästa år.

Och dom gröna bladen, dom gör sej fina också bara som så och har man tur kan det mittiallt komma upp en ny blomma utan att man märkte det heller.

Efter att bladet börjar gula sätter jag dem i en papperspåse var dom får torka, i vår får dom komma ut i rabatten och blomma en gång till nästa sommar.

Var är jag?

En fråga i rubriken, en känsla, en sanning..var är jag? Just nu känns det som att jag skulle behöva ett halv år ledigt, ledigt från allt som har med teknik att göra.

Jag har sedan början av mellan dagarna haft en underlig förkylning som visar sej fram bara några timmar här och där men i helheten är jag små trött hela tiden, fryser som bara den med jämna mellanrum, ibland rinner ögonen, ibland kittlar det i näsan.

Jag är väldigt hoppfull för det nya året, jag vet att det kommer bli bra, kanske en gnutta av sorg men inget vi inte kan komma över, livet lixom.

I samma veva är jag färdigt slut i huvudet (ovan heter det kanske..) över vad som kommer med jobbet, jag jobbar med fina människor som har årtionden av erfarenhet bakom sej, duktiga, spännande, framtidsengagerade är dom och jag lixom försöker springa ifatt, jag som knappt vet vad jag hann med igår och inte riktigt minns vad allt jag skulle komma ihåg idag, imorgon, i slutet av våren.. Jag snubblar massor och ligger efter känns det som.

Fotbads ingredienser för att bota flunssa, citron, pepparmynta, nejlika och salt

Och inte där med det, jag vill ju sen sist och slutligen så mycket, vill göra det ena och det andra, få mera och mera av det som borde vara... Men fastän det lyckas, vill jag inte riktigt tycka att det gick bra, för sen kommer nästa vecka och på lördag börjar magkänslan igen..massor massor och mera mera..blir det nu sen bra, lyckas jag egentligen 

Förr jobbade jag med människor framför mej, nu jobbar jag mera med en dator och telefon och det är så underligt ännu, men man blir väl van, som med allt annat, eller hur?

Jag väntar så på dagen då jag tycker att jag funnit balansen mellan jobb och liv.