Det har gått en månad sen jag började sommarjobba på ett ställe som är bekant åt mig från många år tillbaka, jag trivs fastän det tar på kroppen, bra är det såklart att man får röra på sig men tillika märks det att man suttit ganska stilla i fem år också.
Jag har bra arbetskompisar, inte en dag går förbi som vi inte dansar och sjunger och skrattar så ögonen blir våta.
Kunderna är härliga och vilken upplevelse det är då det finns av så många olika människor och man hinner ta en del av deras vardag.
Här hemma lär det också märkas att jag mår bättre och visst märker jag det också själv, i år har jag nämligen inte behövat kämpa mig ut på gården för att få saker gjorda utan går dit mer än gärna, jag vaknar upp på morgonen och känner lättnad istället för tyngd av att igen måsta börja dagen.
Jag är gladare på ett genuint sätt istället för att fake it til you make it. Mina nerver håller längre och jag gråter inte mera på samma sätt som för ett år sedan.
Visst finns det dagar som är tunga, som tur inte så många mera som då. Det finns spår av burnouten i mycket jag ännu gör och känner.
Jag har planer som fortfarande ligger och väntar på att bli till men jag har lärt mig att inte sätta deadlines på något mera för då kommer vi snabbt tillbaka igen till det som varit. Om saker inte blir av så går inte världen under.
Det känns så bra att höra att du nu mår bättre.
SvaraRaderaDet tar tid att återhämta sig - och låt det ta den tiden.
Vart har vi bråttom? Ingenstans. Om vi klarar vår ekonomi så är det en orsak nog att vara nöjd.
Det är som ensamstående den enda saken som bekymrar mig ibland - skulle vilja trappa ner på jobbet inom några år, men klarar jag ekonomin då jag är ensam?
Kram!
Precis som du säger, var har vi bråttom? Allt har sin tid. Kanske hamnar man downsizea ifall man vill minska jobbet och kanske lära sig nya saker för att klara sig, men även det brukar fixa sig.
RaderaJa, allt brukar fixa sig på ett eller annat sätt :-)
SvaraRadera